Ledig dag

Vitsen med ledig dag mitt i veckan är att man kan uträtta ärenden mitt på dagen när det inte är någon kö, och uträttat har jag gjort: besiktat bilen (underkänt, men ingenting som inte far kan fixa), beställt reservdelar, köpt nya farmarbyxor (och varit mycket krävande och besvärlig kund, tills expediten gick med på att låta mig prova herrmodell, jag måste ju kunna sitta på huk utan att visa trosorna och alla dammodeller är erbarmligt låga i midjan), varit på massage, gått på café och fått bilen tvättad. Om inte annat så har jag understött det lokala näringslivet.

Ödmjukhet

Om man kunde köpa ödmjukhet i butiken skulle jag nog göra det. Det är en sån där egenskap som är fin och beundransvärd, men svår att ha. Kom åter på mig själv med att tänka att "det jobbiga med att vara smart är att andra är så dumma" och så får man ju inte tänka ens om det är sant. Fy på mig.

Om bokbloggar

I och med mitt jobb har jag börjat läsa allt mer bokbloggar vid sidan av vanliga recensioner, för att ha lite koll på vad folk i allmänhet läser och vilka namn man borde lära sig stava rätt. Och i och med bokbloggsjerkan, där jag av lika delar artighet och intresse besökt olika bloggar som deltagit, har jag börjat fundera en del på hur hela grejen fungerar. Det intressanta är att se hur samma fråga kan tolkas på många olika sätt och generera vitt skilda svar*, beroende på hur bloggarna ser på sig själva, vad de gör och varför. Och på hur mycket de har funderat på saken.

Bokbloggsjerka 112, om ärlighet i omdömen

På något vis lyckades jag sova bort större delen av det här veckoslutet, vilket inte alls var meningen men ibland går det så. Följaktligen ligger jag efter i både mitt bloggande och mitt bloggläsande (missförstå mig rätt, det är inget jag tar stress för, bara ett konstaterande), men jag bestämde mig redan på fredagen att jag ska delta även i den här veckans bokbloggsjerka för att den har en intressant fråga:

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Är man inte mörkrädd så blir man

Man kunde ju tro att jag, som har en del problem med vintermörkret och annars också är lite mörkrädd, skulle förstå bättre än att läsa Michelle Pavers spökroman Evig natt, men inte kunde jag låta bli. Trots att jag läst en del skräck på sistone tar den här kuslighetspriset med hästlängder, och jag är glad att jag åtminstone förstod att inte läsa den sent på kvällen.

Boken handlar om Jack, som i hopp om en ny start i livet hoppar på en forskningsexpedition till Svalbard år 1937. De ska tillbringa ett år där och bland annat göra meteorologiska mätningar, Jacks uppgift är att sköta kommunikationerna. Men expeditionen är olycksförföljd och till sist vill det sig inte bättre än att Jack blir ensam kvar i lägret. Det är polarnatt, iskallt och ständigt mörker. Och ute i mörkret vandrar något omkring, något illvilligt och ondskefullt.

Det är en klassisk spökhistoria, tidlös och genialiskt berättad i dagboksform. Med små medel byggs skräcken upp, klaustrofobin, paniken, vansinnet. Kanske just för att den är så lågmält berättad, balanserat och utan överdrifter, kryper berättelsen under huden på en. Hu.

Jag har inte läst Pavers barnböcker, men nu när jag vet att hon kan skriva ska jag se till att det blir av.

En sund själ i en sund kropp

De flesta vet hur man borde ta hand om sin kropp, det talas ganska mycket om det hela tiden och överallt. Alla vet att man mår bättre och håller sig friskare om man äter balanserat och motionerar regelbundet. Däremot talas det mindre om hur man ska ta hand om sitt psyke, och vad det behöver för att må bra. Det behöver också rätt näring, balans mellan intryck och uttryck samt stimulans och vila. Och precis som vissa kroppar kräver lite extra omsorg i form av särskilda dieter eller övningar, så kan man anta att vissa människors psyke kräver lite extra.

Det var det här som gårdagens insikt egentligen handlade om, att jag har ett psyke som jag måste jobba med för att det ska fungera bra. Att jag borde tänka mera på att ge det vad det behöver, göra saker som jag vet att jag mår bra av. Varje dag.

Titta på vackra saker. Lyssna på bra musik. Vara i solen. Sjunga. Dansa. Läsa poesi. Måla. Skriva. Och förstås träffa människor nu och då, men jag tror faktiskt inte att det är det som är det största problemet.

Mitt länge försummade målarskrin.

Dagens insikt

Jag borde börja med måleri igen. Eller någon annan form av visuellt skapande, men det är lättare att plocka fram akvarellblock och penslar än att börja ställa igång med en bildväv eller liknande. Antagligen får jag börja från början med att lära känna färgerna och så, det var så länge sedan, men jag tror det skulle vara värt det.

Jag har alltså aldrig varit bra på att måla och det är kanske en av orsakerna till att det inte blir av men det känns bra. Eller jag minns att det kändes bra, otroligt bra, då när jag höll på med sånt. Så nu vet jag vad jag ska göra med min lediga förmiddag i morgon.

Flyttbilder

Lååångt i efterskott, men jag hade inte möjlighet att lägga upp dem när det begav sig. Så här såg det alltså ut i november:

Kaos! Jag räknade hur många bananlådor det gick åt allt som allt (och andra förpackningar omräknat till bananlådor) och om jag minns rätt var det ca 60, vilket var ungefär dubbelt så mycket som jag räknat med men det är väl så det brukar vara. Soffan och bokhyllan fick bli kvar till de nya hyresgästerna, bokhyllan fanns där redan före mig. Jag tog egentligen väldigt lite möbler med mig: 1 säng, 2 stolar, 1 skrivbord, 1 soffbord, 1 skrivbordsstol och en bokhylla. Det var bra på det viset att allt gick att flytta med en liten skåpbil, som körde några varv, och en släpkärra.

Bokbloggsjerka

Jag vet att det här inte är en renodlad bokblogg, och det ska den inte heller vara, men för att vara med i bokbloggsjerkan räcker det med att ha en blogg som delvis är bokrelaterad, och det är den ju.

Frågan för dagen är: Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Mitt spontana svar är att det gör jag inte. Jag är en kräsen läsare och vill veta vad jag har att vänta, jag vill ha recensioner, diskussioner, rekommendationer innan jag ger av min dyrbara tid till en okänd författares alster. 

Undantaget skulle väl vara om boken hade ett väldigt iögonenfallande omslag/uppseendeväckande titel, då kanske jag skulle plocka upp den, läsa baksidestexten och bli intresserad. Men det är sällan jag browsar hyllor och bokbord utan att veta vad jag är ute efter, så det är osannolikt.  

Om trovärdighet i fantastisk litteratur

Jag läste häromdagen skräcknovellen Sju års olycka av Caroline L. Jensen, ingår i  antologin De odöda. Jag ska inte ge något allmänt omdöme om den eftersom monsterskräck inte är riktigt min genre, men jag fastnade för ett litet trovärdighetsproblem som jag tycker illustrerar hur trovärdighet fungerar i berättelser om det otroliga. Spoilervarning!

Snö och filosofi

Idag sitter jag och tittar på snöflingorna som singlar ner utanför köksfönstret. Det är sällan de faktiskt gör det, singlar alltså, oftast faller de eller yr. Men idag singlar de, och det är fint, rogivande.

I morse läste jag ut Barbro Lindgrens lilla tankebok Även en ihålig nöt vill bli knäckt, den var också trevlig och lagom melankolisk. Hon skriver att hon önskar att hon hittat filosoferna tidigare och sluppit räkna ut allt själv:

 "Då hade jag insett att jag var en enslig typ, som måste tänka själv och utforska mitt eget lilla universum i lugn och ro. Nu trodde jag ju att jag borde bli som alla andra och gå ut och dansa och trivas på fester, fast jag avskydde det..."

Själv har jag lyckligtvis alltid vetat att jag inte är någon sällskapsmänniska, och levt därefter. Dessutom hittade jag filosoferna relativt tidigt, och även om jag ibland klagar på att jag tänker alldeles för mycket tror jag att det skulle vara ännu värre om jag tänkte helt för mig själv, utan att ens ha döda gubbar att diskutera med. Även det något att vara glad för.

Bokhögarna samlas

Ett par av de här läser jag bara av eget intresse, om jag hinner...

Det drar ihop sig till bokprat igen, med tillhörande bokhögar och läskvällar. Den här gången är det ändå lättare än på hösten, eftersom jag ska ha åk 1-4 och de läser inte så långa böcker, i medeltal. Ettornas böcker tar inte många minuter att skumma igenom, sen gäller det bara att presentera dem på ett bra sätt. Det ska jag prova på i morgon, i min gamla skola. Sen blir den stora utmaningen att göra samma sak på finska, men det ska nog också gå.

I stället för solsken

Eftersom det är lite brist på sol på dessa breddgrader dessa tider och detta möjligen är en delorsak till att jag varit mer än lovligt hängig den senaste tiden, har jag köpt en egen sol. Eller "ljusterapienhet", som den kallar sig. Så nu kan jag äta frukost i strålande dagsljus och gå pigg och glad till jobbet. Eller det är åtminstone tanken, få se hur det fungerar. I bästa fall skulle jag komma iväg tidigare, hur jag än annars försöker vara rask på morgonen kommer jag alltid senare på jobb på vintern än på sommaren.

Sen var det det här med motion och promenader, i alla väder, och jag vet inte vad som räknas som promenad men igår och idag testade jag gå ett varv runt kvarteret på lunchpausen. Det är kanske snarare en bensträckare än en promenad, men knappast kan det väl skada. Och uppiggad blir man ju nog av att få lite frisk luft och rörelse.

Till gymmet var jag också idag (har gått en gång i veckan i flera veckor, så det börjar likna en vana) och trängdes, som jag misstänkt, med nyårslöftarna. I vanliga fall är där högst fem kråkor, men nu var vi tolv och luften var slut redan när jag kom dit. Kan man ju skylla på när man knappt orkar en timme, inklusive tänjning. Gott gjorde det i alla fall, och resten av kvällen har jag varit heeelt slut. Ska sova gott inatt.

Kanske värt ett försök

Om någon känner till bra barn- och ungdomsböcker på tyska, franska eller estniska så tar jag gärna emot tips. Gärna sådana som lämpar sig för en bred målgrupp och går att få tag på i handeln. Och varför inte kurdiska också, jag är optimist idag.

Konstiga kvinnor kan

Häromdagen letade jag nya bloggar att läsa och hamnade hos Underbaraclara ("alla andra" är ju där). Det första jag läste var ett märkligt inlägg om tv-hjältinnor med psykiska problem, vilket genererat en kommentarsstorm pga några klumpiga formuleringar om Aspergers och vårdyrken. Den egentliga poängen var att intelligenta, kvinnliga hjältar alltid måste ha någon sjukdom för att inte vara för starka. Den uppenbara invändningen mot detta är att det är en berättarteknisk grej: en hjälte som är för perfekt är bara tråkig, oberoende av kön.

Men det var i kommentarerna jag hittade den mest intressanta infallsvinkeln på fenomenet, nämligen att det ju är en positiv sak att också kvinnor med psykiska problem/funktionsvarianter får vara hjältar. Jaa! tänkte jag, konstiga kvinnor kan! Sårbarhet är inte samma sak som svaghet. Jag känner själv ett antal beundransvärda kvinnor (och män) som är "lite speciella", som man säger här*. Och jag gillar verkligen Lisbet Salander som hjälte.

PS. Senare skrev Clara ett bättre inlägg om Bechdel-testet, så jag ska nog ge henne en chans till.

*)För tydlighetens skull: jag vet att uttrycket inte alltid används i positiv bemärkelse, men jag menar det så.

Nostalgi-tv

Idag var första dagen på en evighet som det var soligt när jag gick från jobbet. Det berodde visserligen delvis på att jag slutar tidigare på lördagar, men ändå. Jag övervägde att ta en promenad med en gång, men eftersom jag inte ätit någon lunch var jag vrålhungrig och gick hem och äta. I stället blev det en skymningspromenad, inte fel det heller. Snart kommer det att vara ljust också vid slutet av en vanlig arbetsdag.

Inte ett nyårslöfte

Idag var jag på massage, och det kändes verkligen att det behövdes. Man märker ju att man blir lite styv i axlarna och spänd i nacken, men när sedan ett proffs börjar klämma här och var visar det sig att eländet sträcker sig ner längs hela ryggen och är värst vid några obskyra små muskler nedanför öronen. Inte konstigt att jag vaknat med värkande käkar.

Jag har inte mått så bra de senaste månaderna, men nu ska jag försöka ta hand om mig lite bättre så ska vi se hur det går. Motion och sånt. Långa promenader botar ju det mesta. Det är bara det att det inte är så jättelockande att ge sig ut och gå efter jobbet, när det är så mörkt att man inte ser slaskpölarna innan man står i dem, men jag ska försöka. Eller kanske på lunchen, då är det åtminstone ljust.

I morgon ska jag gå till gymmet och trängas med alla andra januarimotionärer.

2012

Hade inte egentligen tänkt skriva någon årssummering, men så fick jag se den här listan hos Maria och tänkte att det kanske till och med kan vara lite nyttigt. Här kommer det alltså:

 

Vad gjorde du för allra första gången år 2012?

Jobbade ett helt år på samma ställe. Fick fast anställning. Köpte lägenhet. Var i Tallinn.

Har någon närstående fått barn?

Beror på vad man räknar som närstående, en bekant har nog fått barn men bland mina närmare släktingar och vänner är det påfallande barnfattigt, faktiskt.